Olika stadier och utmaningar med att måla i serier (flera målningar på samma tema)

Att måla i serier, alltså flera målningar på samma tema, är som att kliva in i en process som långsamt vecklar ut sig över tid. Varje målning är ett steg framåt i en riktning som är mer än känsla än en plan. Så är det för mig just nu och här vill jag berätta om vad jag upplevt i måleriet nyligen, vilka utmaningar och steg som det inneburit för mig att hålla mig till samma tema.

Under de senaste månaderna har jag arbetat med en serie landskap i svampteknik och flytande akrylfärg, och det har varit både lustfyllt och utmanande att följa vad som händer när man stannar kvar i ett uttryck längre.

I början var det så lätt, nästan som att vara förälskad, som att allt bara ville bli till. Jag var i det där “happy go lucky”-flödet där jag inte behövde tänka så mycket utan mest följde med. Målningarna blev klara snabbt och jag var genuint nöjd med många av dem, kanske sex till åtta stycken som kom fram i en ganska obruten rörelse.

Men nu är jag inte där längre, och det är det som är så intressant. Något i mig har skiftat och jag märker hur min intention har blivit mer precis samtidigt som den också blivit mer svårfångad, som att jag vet att jag vill något mer men inte riktigt vad det är.

Det gör att jag blir frustrerad när gamla sätt att måla landskap dyker upp igen eftersom jag så tydligt känner att jag inte vill tillbaka dit utan framåt, mot något som ännu inte riktigt har form.

Jag sitter längre med varje målning nu, stannar upp oftare, tittar mer, tvekar mer, målar över, testar igen, och försöker lyssna både på målningen och på mig själv. Trots att flera av målningarna är nära att bli klara så känner jag inte samma förtjusning som tidigare, utan snarare en slags otillfredsställelse, som att jag är på väg någonstans men ännu inte har kommit fram. 

Det som också blivit tydligt för mig är hur mina intuitiva mönster upprepar sig, hur mina kompositioner och landskap tenderar att likna varandra när jag bara går på känsla. Det väcker en längtan efter något mer varierat och levande, samtidigt som jag absolut inte vill släppa det intuitiva som är så centralt för mig. Jag vill snarare hitta ett sätt att låta intuitionen och en mer medveten riktning mötas. 

Så där är jag just nu, mitt i en serie där jag kanske har gjort runt tio målningar till (utöver de från första fasen), där jag är nöjd men inte berörd på det där sättet jag längtar efter, och där jag känner att jag står i ett slags mellanrum där det gamla inte längre riktigt fungerar och det nya ännu inte helt har visat sig. 

Och även om det inte är den mest bekväma platsen att vara på, så anar jag att det är just här något viktigt håller på att hända, även om jag ännu inte kan sätta ord på vad det är. 🌱

Kram 

Ania 💕