Inspirationsbloggen

Det började som en kamp, då för länge sedan. Varje gång jag satte mig för att måla ett specifikt motiv, kände jag prestationsångesten växa. Penseln blev ett redskap för kritik, inte för glädje. Färgerna, som en gång kändes som vänner, förvandlades till en påminnelse om mina brister. Min inre perfektionist tog över. Inget jag gjorde var tillräckligt bra, och varje misslyckande blev en anledning att ge upp. Det fanns stunder då jag undrade varför jag ens försökte. Så tumultigt är mitt inre. 🫣

Men något förändrades den dagen jag träffade på det intuitiva måleriet och jag bestämde mig för att leka. Utan mål och utan press lät jag penseln, svampen eller skrapan röra sig fritt över duken. Jag visste inte exakt  vad jag gjorde, men det var just det som gjorde allt möjligt. Färgerna blev levande igen, och för första gången på länge kände jag glädje. Genom att famla, experimentera och utforska, hittade jag något bortom prestationskraven, en äkta kreativitet. ❤️‍🔥

Jag insåg att jag måste lura mi...

Varför vi slutade skapa? Återfinn din konstnärliga glädje genom att förstå barndomens kreativa resa

Så många av oss bär på historier om när vi slutade tro på vår förmåga att rita eller uttrycka oss kreativt. Minns du när du som barn älskade att skapa, när kritan flöt fritt över papperet utan rädsla?

För många av oss tog det en ände när vi mötte det som författaren Betty Edwards kallar "realismens kris" – det ögonblick när vi insåg att det vi ritade inte längre motsvarade verkligheten som vi såg den. Känslan av otillräcklighet kan vara överväldigande, och många av oss släppte taget om vår kreativitet där och då.

Men tänk om vi kunde återvända till dessa stadier av skapande, inte bara för att förstå hur vi utvecklades som barn, utan för att lära oss något djupt om oss själva som vuxna? Betty Edwards lär oss att teckning, precis som språk, är en utvecklingsprocess. Genom att förstå barndomens olika faser av teckningsutveckling kan vi också förstå våra egna kreativa kriser – och börja l...

En av mina kära lärare i måleri och personlig utveckling, Curt Källman (grundaren av Vedic Art), talade om konsten som tystandens språk. Så fint, och värt att fundera över. Under åren har jag reflekterat över detta med jämna mellanrum, tills det har blivit även min sanning.

Det är så ofta som jag erfar att när vi dyker in i skapandets värld, lämnar vi det verbala bakom oss. Det är som om kreativiteten tar oss till en plats som går bortom ord och tanke. I denna sfär av själens uttryck når vi djupare in i oss själva och finner… ja, vadå? Kanske en större version av oss själva!

Många gånger är det i dessa ögonblick som vi upplever en förlösande närvaro, där tiden förlorar sin betydelse och vi är helt närvarande i varje penseldrag. Måleriet, menar jag, har sin bas i det intuitiva, där vi lyssnar till vårt inre och låter det guida det som händer på duken.

Genom konstnärligt skapande når vi platser inom oss själva som vi kanske inte ens visste existerade. Varje färgval och varje penseldra...

Det fria, glada och bekymmerslösa skapandet som vi alla hade som barn, vad hände med det egentligen? Jag vet inte säkert men jag vet i alla fall att mitt slocknade någon gång under uppväxten…. På vägen till att återfinna den förlorande skatten av målarglädje var det några helt avgörande vändpunkter som blev påminnelser (och uppvaknanden till) att jag visst är fri i mitt skapande! De viktiga vändpunkterna kom från det intuitiva måleriet som väg in i skapandet, och här är tre av dem…

1. Jag måste inte vara bra på att avbilda för att måla
   Jag hade länge trott att måleri och avbildande hängde ihop och att de inte gick att separera. Eftersom avbildande inte kom naturligt till mig och inte var kopplat till glädje när jag jobbade med det, så var alltså måleriet som uttryck inte inom räckhåll. Så utomordentligt sorgligt! MEN så fick jag uppleva att det fanns andra ingångar till måleriet än att avbilda något utanför mig (eller en inre idé), och då öppnades flödets dörrar…helt underbart!
   
   
2. Att ja...

Jag möter många som funderar på när man kan kalla sig konstnär och det finns många olika åsikter om detta. Allt från att man ska ha en formell utbildning, att man ska kunna leva på sin konst eller i alla fall att sälja verk. Jag menar inte att dessa åsikter är rätt eller fel, men jag vill bjuda till in en annan aspekt av tankar på vad en konstnär är. Tänk om konstnärskapet är mer en livsstil än ett yrke? Tänk om konstnärens sätt att se världen och inställning till livet är vad själva konstnärskapet egentligen handlar om?

Här är tre inställningar till livet och skapandet som hör till konstnärens drivkrafter, i min erfarenhet. Se om du håller med!

1. Något att förmedla. Detta kan antingen vara en idé eller en känsla, en fråga, eller bara en längtan att få uttrycka sig med färg och form. Ibland är idén en klar tanke som vi planerar och finputsar i vårt huvud länge, ibland ett helt koncept med ett större grepp som inkluderar inte bara ett verk utan många, kanske till och med i olika medie
...

1. Bli bra på det vi tränar på. Istället för att gå vidare till nästa sak när vi hittat något vi gillar som gör oss glada, kan vi välja att måla fler målningar i samma stil. Detta ger oss chansen att ta reda på vad det är vi gillar med just detta uttryck och bli bra på det. Att göra samma av en stil/ett manér/ett motiv/en idé ger oss en chans att bli duktiga och lära oss behärska det mer, att
...

Som du säker redan har upptäkt så är den kreativa resan känslig och när man är igång och skapar är man ganska sårbar. Jag har under åren varit med om många situationer där jag för tidigt bjudit in folks kommentarer, och det har ruckat min självkänsla, min process och resa med just den bilden. Det har visat sig oftast inte vara stöttande att låta andras kommentarer färga av sig på min resa, så jag har lärt mig skydda mig själv fram tills dess att målningen är klar. Det har varit en av de snällaste sakerna jag gjort för min inre konstnär, måste jag säga. 

Här är tre anledningar till att det kan vara bra att undvika andras kommentarer om din målning innan den är klar.

1. Den inre rösten. Den kreativa processen är ordlös och sker på ett plan där känslan och impulserna är viktigare än intellektet och tankarna. Självklart är tankarna med, men de är inte allena styrande. Den inre rösten är lågmäld och kräver ett lyssnande inåt för att höras. De är ofta en känsla av en riktning, ett ”vetande”
...