Inför utställningen – att samla ihop sig själv (Galleri Killgissa 8-14 april)

Nu börjar det närma sig min kommande utställning i Stockholm, på Galleri Killgissa den 8–14 maj, på Hornsgatan vid Mariatorget.

Jag har samlat ihop alla mina målningar i landskapsserien som jag arbetat med under den senaste perioden. Det blev nästan 30 tavlor. De flesta är målade mer eller mindre helt med svampteknik i acrylic ink, med några undantag där penseln fått ta plats.

Att samla allt – att faktiskt lägga in varje målning i ett excelark med bild och storlek – ger en speciell sorts överblick. Det är något som händer där. Plötsligt ser jag inte bara enskilda verk, utan ett helt fält av arbete. Ett sammanhang.

Och med det kommer frågorna.

Är kvaliteten jämn?
Håller de här målningarna för en utställning?
Är de jag själv tycker mest om verkligen de starkaste – eller är det något annat som bär?

Min erfarenhet säger att det inte alltid är samma sak.

Jag kan inte ta med allt. Några måste bort.
Men vilka?

Trots att alla rör sig inom samma tema – landskap – så skiljer de sig åt i färg, i ton, i uttryck. Och jag vet att en utställning ofta vinner på att skapa tydliga grupperingar, där målningar får tala tillsammans, förstärka varandra, bilda serier.

Hur gör jag då, när jag själv fortfarande rör mig mellan olika uttryck inom samma tema?

Och så det praktiska: många av målningarna är ganska små, runt 40 x 40 cm. Det finns en risk att det känns plottrigt på väggen. Jag saknar några riktigt stora, självklara “inkastare” – sådana verk som drar blicken till sig direkt och öppnar upp rummet.

Det är mycket att förhålla sig till.

Men kanske är det just här det mest intressanta finns.

För när jag ser alla målningarna tillsammans blir det också tydligt för mig – även om det kanske inte syns lika tydligt för någon utanför – att jag är i ett sökande i mitt landskapsmåleri.

Jag håller fortfarande på att hitta hem.

Den jag var förut, när jag målade landskap nästan uteslutande för flera år sedan, var en annan. Jag kan känna igen henne ibland – den “gamla Ania” dyker upp i vissa målningar. I vissa färgval, i vissa rörelser.

Och samtidigt är något nytt på väg.

Mitt uttryck håller fortfarande på att landa, att förfinas, att ta form.

Så den här utställningen blir inte en slutpunkt.
Den blir ett fryst ögonblick i en pågående process.

Och det är kanske just det jag behöver acceptera.

Jag märker att jag hade hoppats att redan ha “landat”. Att kunna visa upp något som känns helt och tydligt definierat. Men skapande fungerar inte riktigt så. Det lever. Det rör sig.

Och just nu ser det ut så här.

Trots allt – eller kanske just därför – tror jag att det kommer bli en fin utställning. En levande utställning.

Jag kommer att ställa ut tillsammans med min kära vän och konstnärskollega Carolina Gårdheim, och det känns både tryggt och inspirerande att dela rummet med henne.

Vill du läsa mer om utställningen hittar du information här: https://gallerikillgissa.se/showroom1/carolina-gårdheim-anja-witwitzka

Jag hoppas att du vill komma.

Med värme
Ania 💛