Många hobbymålare som börjar måla mer på allvar senare i livet hamnar i ett inre dilemma.
De målar ofta avbildande och traditionellt – inte för att det är där deras hjärta egentligen är, utan för att det känns tryggt. Tryggt för omgivningen. Tryggt att få bekräftelse för.

Under mina år som coach för målare har jag mött gång på gång samma längtan:
”Jag vill egentligen måla mer abstrakt, symboliskt och intuitivt – men jag vågar inte riktigt.”

Ofta beror det på att den återkoppling man lutar sig mot kommer från människor som inte själva målar: familj, vänner, grannar. De föredrar (helt oskyldigt) konst där man kan se vad det är. Där det igenkännbara känns säkert.
Abstrakt och symboliskt måleri kräver något annat – att möta bilden med känsla och intuition. Och det har många aldrig fått stöd i.

I min coaching har jag sett hur mycket som kan hända när en målare får återkoppling från någon som förstår processen inifrån.
När bekräftelsen inte handlar om likhet med ett foto, ut

...