Hur jag undviker att perfektionisten tar över

Det finns en plats i måleriet där friheten bor – men den är skör.

Det räcker med en stram tanke, en prestationsladdad intention, och plötsligt är den där: perfektionisten som vill styra, skärpa, kontrollera.

Under lång tid trodde jag att det bara handlade om teknik.
Men sanningen är att det handlar lika mycket om mitt nervsystem som om färg, form och duk.

Jag har ett rikt, men rörigt inre.
En känslighet.
Ett nervsystem som ofta står lite på spänn.
Måleriet blev min väg att hantera det – inte genom flykt, utan genom struktur som tillåter frihet.

Du kommer få ut mycket från följande punkter i den här texten om du känner igen dig i detta och har:

✨ ett rikt inre
✨ mycket känslighet
✨ en tendens att vilja kontrollera för att känna trygghet
✨ en perfektionist som aldrig är helt nöjd

I snart 20 år har jag utvecklat strategier i den kreativa världen för att kunna måla utan att kollapsa under min egen ambition.

Det här är de viktigaste av dem.

1. Utspanande måleri – att måla runtomkring, inte rakt på

Jag har lärt mig att när jag fokuserar på motivet direkt, krymper min frihet.
Men när jag målar utspanande – det vill säga runtomkring motivet – uppstår något annat.

I det som ibland kallas negativt måleri blir mellanrummen det viktiga.
Jag målar det osynliga, det som håller formen snarare än formen själv.

Det är ett litet trick på hjärnan:
när jag riktar uppmärksamheten mot det perifera, det omgivande, slappnar den kontrollerande rösten av.
Jag blir mer närvarande, mer nyfiken.
Och något mjukt tar över.

2. Lager som andrum

Ett tunt lager färg kan kännas som ett hot om det måste bli “rätt”.
Så jag målar aldrig slutgiltigt – bara stegvis.

Varje lager är en fråga, inte ett svar.
Och när jag vet att det kommer många, många fler…
ja, då kan jag vila i lekfullheten.

Lagren är som livserfarenheter:
det är summan av dem som skapar djup, komplexitet och riktning, inte en enskild handling.
Det gör måleriet mer levande än det välputsade, välkontrollerade uttrycket någonsin kan vara.

3. Många målningar samtidigt – min kreativa medicin

En enda målning blir lätt “för viktig” för mig.
Så jag arbetar med flera parallellt.

Det hjälper mig att inte fastna –
och ibland blir någon färdig utan att jag ens fattar det.

Det är det bästa jag vet.
Ett tecken på att skapandet flödar utan min kontroll.

4. Aldrig en vit duk

Varje duk som är vit känns som en domare.
En ren yta som väntar på något briljant.

Så jag bryter det mönstret.
Jag börjar alltid med bakgrund – rörelse, färg, spår.

Jag behöver bo på ytan först, ge den något av mig innan jag kan gå in i detaljerna.
Det blir en dialog istället för en prestation.

5. Jag går inte för att skapa en tavla – jag går för att fortsätta ett samtal

Att måla för att producera något skapar spänning i mig.
Det väcker krav.

Så jag bytte perspektiv.
Jag går till ateljén för att flytta fram positionerna på något jag redan är i relation med.

Min intention är inte:
“nu ska jag måla en tavla”
utan
“nu ska jag se vad som händer idag.”

Den skillnaden ger mig frihet att följa impulser, justera riktningen, säga ja till det oväntade.

6. Mitt måleri är alltid ett utforskande – inte ett avslut

Jag arbetar aldrig med isolerade verk.
Dukarna blir till ett språk, en serie försök att förstå något som lockar mig men ännu är otydligt.

Ibland tänds gnistan av någon annans målning, men när impulsen passerar genom mig blir den till något eget, något nytt.

Varje målning ger en ledtråd:
en känsla, en insikt, en riktning.
Det tar mig vidare till nästa.

Så långsamt blir resan målet –
inte för att jag strävar dit,
utan för att det är där skapandet alltid velat vara.

✨✨✨

Kanske är detta den största insikten jag lärt mig:

Perfektionisten kanske aldrig försvinner,
men den kan få stå bredvid, muttra lite tyst,
medan vi fortsätter måla.

Och kanske, om vi fortsätter måla på vårt sätt –
inte trots vår känslighet, utan tillsammans med den –
så kan skapandet bli den plats där vi får vara hela.

kram
Ania  💛