Inspirationsbloggen

Att måla i serier – ett sätt att fördjupa ditt måleri

Jag har märkt att många som målar regelbundet fastnar i att hela tiden börja om. Nya idéer, nya motiv, nya försök – men med en känsla av att något aldrig riktigt landar. För mig blev seriemåleriet ett sätt att stanna kvar. Att ge både handen och blicken tid att fördjupa sig, istället för att hela tiden gå vidare. Det här är några tankar kring vad det innebär att måla i serier – och varför det kan göra stor skillnad i ditt måleri.

Vad innebär det att måla i serier?

Att måla i serier handlar om att stanna kvar i något.
Att gå på djupet istället för att hela tiden gå vidare.

En serie kan hållas samman av till exempel:

• hur du målar (manér, teknik, tempo)
• ett motiv eller en motivvärld
• en färgskala
• ett visst format
• ett återkommande kompositionsgrepp
• eller en enkel undersökande fråga

Det behöver inte vara stort eller genomtänkt från början. Tvärtom.

3–5 målningar räcker långt

En serie behöver inte vara omfattande.
Att...

I den här videon målar jag ett intuitivt landskap i akryl där jag utforskar mötet mellan varma och kalla färger – men på ett annat sätt än det klassiska röd/blå-kontrasten.

Här arbetar jag istället med varmbruna, jordiga toner som får möta isblå och vitblå nyanser. Det skapar en mer subtil och stämningsburen kontrast – där värme och kyla får leva sida vid sida i bilden.

Jag använder både svampteknik och pensel för att bygga upp lager, mjuka övergångar och struktur i målningen.

Det här är en process där jag inte vet exakt vart bilden är på väg – utan låter färg, känsla och nyfikenhet leda mig framåt.

✨ I videon får du se:

– Hur jag bygger upp ett landskap intuitivt

– Hur varma och kalla toner kan samspela utan att bli “traditionella”

– Hur du kan skapa djup och stämning med färg snarare än motiv

– Kombinationen av svamp och pensel i akrylmåleri

– Hur en komposition bidrar till djupet i en målning

Kanske väcker det här en ny ingång till färg för dig – där du kan börja utfors...

Nu börjar det närma sig min kommande utställning i Stockholm, på Galleri Killgissa den 8–14 maj, på Hornsgatan vid Mariatorget.

Jag har samlat ihop alla mina målningar i landskapsserien som jag arbetat med under den senaste perioden. Det blev nästan 30 tavlor. De flesta är målade mer eller mindre helt med svampteknik i acrylic ink, med några undantag där penseln fått ta plats.

Att samla allt – att faktiskt lägga in varje målning i ett excelark med bild och storlek – ger en speciell sorts överblick. Det är något som händer där. Plötsligt ser jag inte bara enskilda verk, utan ett helt fält av arbete. Ett sammanhang.

Och med det kommer frågorna.

Är kvaliteten jämn?
Håller de här målningarna för en utställning?
Är de jag själv tycker mest om verkligen de starkaste – eller är det något annat som bär?

Min erfarenhet säger att det inte alltid är samma sak.

Jag kan inte ta med allt. Några måste bort.
Men vilka?

Trots att alla rör sig inom samma tema – landskap – så skiljer de sig åt i färg...

Att måla i serier, alltså flera målningar på samma tema, är som att kliva in i en process som långsamt vecklar ut sig över tid. Varje målning är ett steg framåt i en riktning som är mer än känsla än en plan. Så är det för mig just nu och här vill jag berätta om vad jag upplevt i måleriet nyligen, vilka utmaningar och steg som det inneburit för mig att hålla mig till samma tema.

Under de senaste månaderna har jag arbetat med en serie landskap i svampteknik och flytande akrylfärg, och det har varit både lustfyllt och utmanande att följa vad som händer när man stannar kvar i ett uttryck längre.

I början var det så lätt, nästan som att vara förälskad, som att allt bara ville bli till. Jag var i det där “happy go lucky”-flödet där jag inte behövde tänka så mycket utan mest följde med. Målningarna blev klara snabbt och jag var genuint nöjd med många av dem, kanske sex till åtta stycken som kom fram i en ganska obruten rörelse.

Men nu är jag inte där längre, och det är det som är så intres...

I den här videon får du följa med när jag målar ett abstrakt, intuitivt landskap i blå-lila toner med inslag av ockragult och varmt orange.

Jag börjar helt utan färdig plan – förutom att jag vet att jag vill skapa ett landskap. Med svamp, lite pensel och akrylbläck arbetar jag experimentellt och ovanligt snabbt (för att vara mig!) hittar jag motivet: två träd som träder fram ur färgmassorna.

Men här uppstår en utmaning.
Träden står ganska statiskt i målningen – hur skapar jag då rörelse, djup och mer spänning i kompositionen?

Min lösning blir att arbeta med ett tydligt ”framför och bakom”. Jag målar in en solbelyst sluttning och två dungar bakom träden, så att känslan blir att vi står och tittar genom dem mot ett ljusare landskap längre bort. Det förändrar hela upplevelsen – från platt till rumslig.

I videon berättar jag:
– Hur jag hittar motivet intuitivt
– Hur jag arbetar med svamp och akrylbläck
– Hur man kan rädda en statisk komposition
– Hur man skapar djup utan att måla realistisk...

Det började som en kamp, då för länge sedan. Varje gång jag satte mig för att måla ett specifikt motiv, kände jag prestationsångesten växa. Penseln blev ett redskap för kritik, inte för glädje. Färgerna, som en gång kändes som vänner, förvandlades till en påminnelse om mina brister. Min inre perfektionist tog över. Inget jag gjorde var tillräckligt bra, och varje misslyckande blev en anledning att ge upp. Det fanns stunder då jag undrade varför jag ens försökte. Så tumultigt är mitt inre. 🫣

Men något förändrades den dagen jag träffade på det intuitiva måleriet och jag bestämde mig för att leka. Utan mål och utan press lät jag penseln, svampen eller skrapan röra sig fritt över duken. Jag visste inte exakt  vad jag gjorde, men det var just det som gjorde allt möjligt. Färgerna blev levande igen, och för första gången på länge kände jag glädje. Genom att famla, experimentera och utforska, hittade jag något bortom prestationskraven, en äkta kreativitet. ❤️‍🔥

Jag insåg att jag måste lura mi...

Varför vi slutade skapa? Återfinn din konstnärliga glädje genom att förstå barndomens kreativa resa

Så många av oss bär på historier om när vi slutade tro på vår förmåga att rita eller uttrycka oss kreativt. Minns du när du som barn älskade att skapa, när kritan flöt fritt över papperet utan rädsla?

För många av oss tog det en ände när vi mötte det som författaren Betty Edwards kallar "realismens kris" – det ögonblick när vi insåg att det vi ritade inte längre motsvarade verkligheten som vi såg den. Känslan av otillräcklighet kan vara överväldigande, och många av oss släppte taget om vår kreativitet där och då.

Men tänk om vi kunde återvända till dessa stadier av skapande, inte bara för att förstå hur vi utvecklades som barn, utan för att lära oss något djupt om oss själva som vuxna? Betty Edwards lär oss att teckning, precis som språk, är en utvecklingsprocess. Genom att förstå barndomens olika faser av teckningsutveckling kan vi också förstå våra egna kreativa kriser – och börja l...